Här speglar mina ord & bilder det tanke och känsloflöde som vi alla kanske någonstans kan känna igen någonting av...och om, vi vågar...

Någonstans nära...invid...hörs en viskning nå de inre djupens längtan efter vilsam ro, och tystnad...för att sedan komma in i ett flöde av ljus, dansande skuggor, och lust att skapa...
Min egen vardagspoesi: Eva Hällman


måndag 20 mars 2017

Bilder från helgen...









onsdag 15 mars 2017

Jag virkar, virkar, virkar...


 
 
Jag virkar...virkar...virkar...

maska för maska
nu är jag inne på min tredje hyllspets
 
Lättvirkat mönster någonstans ifrån
såå

TACK till den okända som skapat det :)
 
 
bortsett
från
all fysisk smärta som virkandet ger mig
för så är det
det
 
går inte att blunda för
 
är virkandet
såå
 
ROGIVANDE
för mig
 
har alltid varit
 
under många, långa år
har jag tappat
allt sånt
 
det blev så efter den där hemska kristallsjukeattacken
trevande med allt
överhuvudtaget att leva
 
all denna obalans




Häromveckan konstaterades det
att min syn är dålig
ganska så rejält dålig faktiskt
lät det som där hos optikern

själv tycker jag
förstås
att
det handlar om en lättare synnedsättning
någonting suddigt
och dubbelt
som
jag försöker kisa bort

har
försämrats fort på slutet
 
och de nya glasögonen
känns
bara så himla konstiga att blicka ut genom
 
eventuellt
ska jag få göra en ny synundersökning

en petitess kanske
jomenvisst
 
bara inte för mig
 
jag tycker att det är jobbigt
att hela tiden se liksom dubbelt
och tiden innan
 
de nya känns bra
 
såå
jag har tagit tag i min virknål och mitt virkgarn
ordentligt nu igen
 
virkar, virkar, virkar
jag kan ju nästan blunda och virka
mina favvomönster
 
det blir bäst så
 
att
hålla sig till den tråden
genom
de fortsatta livssnåren
 
så länge
 jag bara kan
 
skapa hemtrevnadsro i mitt Evahem
 
 


måndag 13 mars 2017

Och Livet, det fortsätter vidare alldeles som i skenet av ett nytt varmfint ljus...



Saltharsfjärden...

vi hade ett mål för vår resa
och hamnade där
fastän vi inte hade en aning om den platsen

känslan blev...
 
En obeskrivlig känsla av själsro
att få blicka ut där mot horisonten
bär den för evigt kvar inom...




En gång
för länge, länge sen
kände jag Någon
som
 
valde bort sitt liv
sådär
någonstans sådär

vid...i...det vågade blå vattnet

om det var långt, eller kort därifrån
vet jag inte
bara att
det var på en plats
 
dit Jag...aldrig kom
 
livet bär på sina sagor
av spunna mardrömstrådars trasselhärvor
ibland




Båtars väntan...
livsfint på något sätt

 


isen som berättar
vågar liv

 


och fiskargubben
som får mig
att tänka på min Farfar Einar
som alltid
satt och lagade fiskenät




Vi kom till ännu en plats
den fanns plötsligt bara där

 


berörde oss
 
jag blir inte så lätt berörd så annars
men...
den här gången blev jag det

kanske
blev jag förvånad
för jag sa:

Så märkligt det känns...

jag tog en bild
medan kvällssolen föll
över marsdagen

 


till minne av besättningen
på SS Nedjan
som förliste med man och allt 1954

 


och Månen
lyste beslöjat över oss
när vi for hem
 



och vi blickade ut
över
någonting ödsligvackert
 
log tacksamhet
till allt
 
det livsfina som bjudits oss
åter igen




Igår, tände vi ljuset i lyktan
på gamla köksbordet

det gör vi alltid

det är fint
med
 
levande ljus
 



och pysslade
med sånt vi hade tänkt
sådär
som man tänker & planerar

och
liksom
sprudlar kreativitet
som antingen flödar vidare
eller
 
saktar in
en vecka, eller två, eller så
och sen
 
bara fortsätter
 


OCH...

Jag fascineras ständigt över hur föränderligt förunderligt Livet är.

Sommaren 2015 njöt jag av kaffe & morotskaka i SnusMajas underbara trädgård tillsammans med min exsambo Roger, och min väninna, och så loppisfyndade jag mig två gamla sänglampor där...Roger somnade ju in en tidig morgon förra månaden, och när någon som stått en nära gör det, så finns det alltid minnen i olika nyanser att bära vidare på...

Och igår, så fixade Lars med de gamla sänglamporna härhemma...de har legat i en gammal kommod i någon slags väntan de här två åren som förflutit sen dess...och vi kände båda att...våra två hem, är såå Hemma för oss båda nu, att det blir som ett, precis som vi två...och Livet, det fortsätter vidare alldeles som i skenet av ett nytt varmfint ljus...




torsdag 9 mars 2017

Rosenspetstankar...



Hej mitt vinterland...då en gång för länge, länge sen...

och idag också...oj, så det snöar över dagen härhemma
och jag tänker att...

det är fint med en urmoder, en Farmor
som lärde mig att virka...


Det blir nog bra det här...

Rosenspetsen är med stor möda färdigvirkad
i en kompott av virkpassion & värkscenarion
den får pryda fotändan av sängen

och överkasten får hänga fritt över...


 
och igår kväll
såå
 
hejade Sötis <3 glatt på
i mitt
 
rosenspetsvirkande
 
*fniss*
 
 
 
 
 

onsdag 8 mars 2017

Vintermöte...



Idag, är Vintern på visit
 
det plogas och pulsas
och
snöljuset

känns skarpt


 

Och dagen idag
blev en sån där dag
när man möts


och
alla de där orden som borde blivit sagda
för långtider sen
 
men
fastnat halvvägs
 
blir
 
uttalade
och man skrattar gott
tillsammans
 
som
i den där gamla goda tiden
som fanns
 
innan
 
dagen idag
och
alla de där andra dagarna som förflutit
alldeles som
 
lite
 
utan egentlig mening
för

den där känslan
av

förändringsskymning
 
och jag blundar
andas in, och ut, in och ut
medan
hjärtat fladdrar

...de där vingslagen
av såå trött
och att det mest är därför
som inte...
 
och
tänker tacksamhetstankar
till
LIVET
som bara är sådär

föränderligt förunderligt
 
som ordnar det så fint
när jag själv inte förmår göra det
jag tänker
 
att
 
jag borde